Katalognummeret till CDen är SRSCD4720.
bob hund
Detta albumet blev utgiven på cd och digitalt den 1.november 1993. Klick här för att läsa pressreleasen.
Köp skivan på CD i vår webshop!
Det är klart att hon var fåfäng. Hon ville sitta vid ett fönsterbord, inte för att hon skulle se ut, utan för att så många förbipasserande som möjligt skulle få se henne. Jag beställde en cappuccino och ett glas vatten, hon ville vänta lite, sa det till servitören och när han hade gått sin väg:
-Jag, sa jag. Jag har alltid haft en naturlig svaghet för saker som inte riktigt passar in. Min skivsamling är en myriad av bitar som inte passar ihop. Där trängs neojapanska bossanovor med urbrittisk pop och syditaliensk hissmusik. Mina senaste nyförvärv; Tindersticks, en gammal Georges Raudi och bob hund knuffas på helt olika premisser - men ändå så lika. I popmusik, eller vad vi nu ska kalla den, måste det finnas en estetisk idé utöver det vanliga. Det måste finnas något under ytan som är mer än bara musik. Artisterna måste vara något över det vanliga. De måste dra det de är bra på till ett extremt läge och bjuda oss lyssnare på oväntade överraskningar. 99,9%, antagligen mer, saknar det där jag gillar. Kanske för att det görs av människor som jag inte har speciellt mycket gemensamt med.
Hon suckade, lade benen i kors och förbättrade sin målade mun.
-Men förstår du inte? Det är ju helt meningslöst med alla dessa band som är så vanliga att man spyr. De som spelar pop på samma premisser som korpidrottare spelar korgboll. Man lattjar lite, mest för att man inte har något bättre för sig att göra.
Hon suckade igen.
För att undvika ännu en suck sa jag:
-bob hund har sagt att de spelar för att vardagen inte räcker till.
-Verkligen? Men så tillför de ju något i vardagen också, mycket mer än vad en korpidrottare gör för mig. Känner du dem, bob hund alltså?
-Inte personligen, men jag känner folk som känner folk som känner dem.
Hon blev ivrig, målade än en gång sin redan röda mun, vinkade till servitören.
-Kan du berätta vilka de är?
-Tja, sa jag, jag känner ju dem inte. Men jag vet att de varit aktiva i fler band än de flesta har ägt skor.
Jag försökte komma ihåg dem alla: Incest Brothers, Gary Cooper Combo, Pärlfiskarna, Spacelab, Nagel, Oven & Stove, Apa...
-Apa? Verkligen? Verkligen, sa hon. Apa är verkligen bra. Mer, mer!
-Tja, det går en massa rykten. Du vet sådana som uppstår runt kreativa individer. En av dem målar. Ägg. Ägg hela tiden. En annan samlar galonbyxor. Han har dem på väggen hemma. Färgsprakande galonbyxor på väggen! En är riktig duktig på bordshockey...
-Fantastiskt, mer! Hon skrattade alltmedan hennes espresso och en askkopp anlände.
-Nej, jag vet inte mer. bob hund är rätt hemlig. Har du läst recensionerna på deras album? Nån Sven i Sydsverige drog liknelser med dansbandsmusik. En dalslänning, tror jag, liknade dem med Pixies och Jonathan Richman. Pixies och Jonathan Richman! Andra har nämnt Sonic Youth och Philemon Arthur & The Dung i samma andetag.
-Mmmm, det är bra. De kan alltså inte kan placera dem i nåt speciellt fack? Bra, sa hon och reste sig och gick.
//Marcus Törncrantz - Manager
-Jag, sa jag. Jag har alltid haft en naturlig svaghet för saker som inte riktigt passar in. Min skivsamling är en myriad av bitar som inte passar ihop. Där trängs neojapanska bossanovor med urbrittisk pop och syditaliensk hissmusik. Mina senaste nyförvärv; Tindersticks, en gammal Georges Raudi och bob hund knuffas på helt olika premisser - men ändå så lika. I popmusik, eller vad vi nu ska kalla den, måste det finnas en estetisk idé utöver det vanliga. Det måste finnas något under ytan som är mer än bara musik. Artisterna måste vara något över det vanliga. De måste dra det de är bra på till ett extremt läge och bjuda oss lyssnare på oväntade överraskningar. 99,9%, antagligen mer, saknar det där jag gillar. Kanske för att det görs av människor som jag inte har speciellt mycket gemensamt med.
Hon suckade, lade benen i kors och förbättrade sin målade mun.
-Men förstår du inte? Det är ju helt meningslöst med alla dessa band som är så vanliga att man spyr. De som spelar pop på samma premisser som korpidrottare spelar korgboll. Man lattjar lite, mest för att man inte har något bättre för sig att göra.
Hon suckade igen.
För att undvika ännu en suck sa jag:
-bob hund har sagt att de spelar för att vardagen inte räcker till.
-Verkligen? Men så tillför de ju något i vardagen också, mycket mer än vad en korpidrottare gör för mig. Känner du dem, bob hund alltså?
-Inte personligen, men jag känner folk som känner folk som känner dem.
Hon blev ivrig, målade än en gång sin redan röda mun, vinkade till servitören.
-Kan du berätta vilka de är?
-Tja, sa jag, jag känner ju dem inte. Men jag vet att de varit aktiva i fler band än de flesta har ägt skor.
Jag försökte komma ihåg dem alla: Incest Brothers, Gary Cooper Combo, Pärlfiskarna, Spacelab, Nagel, Oven & Stove, Apa...
-Apa? Verkligen? Verkligen, sa hon. Apa är verkligen bra. Mer, mer!
-Tja, det går en massa rykten. Du vet sådana som uppstår runt kreativa individer. En av dem målar. Ägg. Ägg hela tiden. En annan samlar galonbyxor. Han har dem på väggen hemma. Färgsprakande galonbyxor på väggen! En är riktig duktig på bordshockey...
-Fantastiskt, mer! Hon skrattade alltmedan hennes espresso och en askkopp anlände.
-Nej, jag vet inte mer. bob hund är rätt hemlig. Har du läst recensionerna på deras album? Nån Sven i Sydsverige drog liknelser med dansbandsmusik. En dalslänning, tror jag, liknade dem med Pixies och Jonathan Richman. Pixies och Jonathan Richman! Andra har nämnt Sonic Youth och Philemon Arthur & The Dung i samma andetag.
-Mmmm, det är bra. De kan alltså inte kan placera dem i nåt speciellt fack? Bra, sa hon och reste sig och gick.
//Marcus Törncrantz - Manager
